Tornväktare i Strängnäs, slutet av 1800-talet

Unknown artist

"Tornväktare skulle vaka över staden och ropa ut nattens timmar i sin stora kopparlur. På senare år fanns det två tornväktare, som turades om att sköta tjänsten. På nyåret 1905 kastade den sista tornväktaren ner luren från tornet och ropade över staden: "Nu ä de slut me tutninga"." […] "Det var en mörk natt i april 1871, och folket i Strängnäs låg och sov i sina röda gårdar, liksom alla andra nätter. Uppe i domkyrkotornet gick tornväktaren omkring med tunga steg, och genom de runda små fönstren såg han ut över staden med vakande ögon. Den liknade en leksaksstad där nere i mörkret med små hus och ladugårdar vid krokiga gränder. Tornväktaren var klädd i fårskinnspäls, för det blåste och var bittert om natten, och i handen höll han sin stora kopparlur. Klockan tio hade ha stuckit it luren ifrån tornet i tre olika väderstreck efter varann, och tre gånger hade han ropat högt över staden: Gud bevare stad och land från vattunöd och eld och brand, klockan är tio slagen.... Men åt det fjärde väderstrecket hade han inte ropat, för där låg skogen, där trollen bodde, och trollen fick man inte störa" / Ur Strängnäs stad (1951), sidan 53, 54