Brudparet Karl Axel Ejnar Eriksson och hans första hustru Kristina Nykvist år 1918, Lerbäcks socken i Närke

1918

Bröllop för Karl Axel Ejnar Eriksson och hans första hustru Kristina Nykvist år 1918. Kristina "Stina" betraktades tidigt som "lite konstig". Hennes son Sigurd beskriver det "som en mild blandning av schizofreni, paranoia och depression som ofta byttes tvärt till manisk glädje och hallucinationer. "De minst trevliga minnena hänför sig till min mors sjukdom. Lite underlig var hon nog från början, diverse hörsägner styrker detta. Det är anledningen till min undran över mina föräldrars sammanträffande. Axel var ju en friskus och "he-man" och Stina en mycket vek ranka. Lite hade det väl med den tidens kvinnosyn att göra och även om inte flickor på landet dånade och hade sig, så var det nog inte fint att visa sig för mycket framåt. Jag antar att min födelse gav en mer uttalad psykisk sjukdom. Begreppet sjukdom var det nog jag som införde vid vuxen ålder, i övrigt betraktades hon som "lite konstig" och många hade ju samma åkomma utan att nånsin komma under läkarvård. Som lekman beskriver jag den bäst som en mild blandning av schizofreni, paranoia, manisk depression, ofta tvärt förbyt till lika manisk glädje och hallucinationer. Hon blev tydligen mycket oföretagsam, hade tydligen nog med sin egen lilla värld. När Axel kom hem fanns det ingen mat, till julen fanns skinka, men den var inte kokt osv. Tydligen stoppade hon i mig och sig själv nånting, foton från tiden visar inga tecken på undernäring. Det är ju fullt förståeligt, att jag när morsan en mörk kväll satt i trappan vid trappfönstret, rökte och såg gubbar som inte fanns, kände en intensiv olust. De mellanhavanden och bråk, som naturligtvis följde i det icke fungerande huset gav mig samma själsrörelse. Axel hade ju ett helvete den här tiden och han har ju sedan jag blev vuxen berättat ganska ingående om utvecklingen. Han försökte verkligen, Axel var inte den som gav upp i första taget, men så småningom fick han ge upp. Mina föräldrar skildes 1924, jag hystades iväg till Åmmefallet och Kristina sattes av i nåt slags rum och kök, tror jag, i Skyllberg." /Ur Sigurds självbiografi.