Änglaskulptur, Uppsala domkyrka, Uppsala 2005

Dellbeck, Johan

Bilden togs i samband med kulturhistorisk karakterisering av Uppsala domkyrka år 2005. Uppsala domkyrka är nordens största gotiska kyrkobyggnad. Den är en treskeppig basilika med enskeppiga korsarmar och två torn i väster. Den har mittskepp och två sidoskepp i östvästlig riktning. Sidoskeppen omges av kapell, vilka gör att domkyrkan kan uppfattas som femskeppig. Öster om långhuset finns ett kor med koromgång och kapellkrans. Kyrkans planform uppvisar drag från den franska höggotiken. Arkitekturen med sina kraftiga tegelmurar ansluter till den baltisk-tyska tegelgotiken. Byggandet av domkyrkan påbörjades på 1270-talet i samband med att ärkebiskopssätet flyttades från Gamla Uppsala till Östra Aros. Materialet i murarna är tegel. Pelarna till koret är murade i kalksten som gotiska knippepelare. Långhusets pelare är ursprungligen murade i tegel men har senare gjorts om till kalkstensklädda knippepelare. Norra tvärskeppsgaveln avviker materialmässigt eftersom den har en hög fasad av Gotlandskalksten mellan de kraftiga strävpelarna av tegel. Mittskeppets övre del har stora slutna murytor till skillnad från den franska höggotiken som uppvisar stora fönster och uppbrutna murytor. Triforievåningen har invändigt endast små runda öppningar. Klerestorievåningen har relativt små spetsbågiga fönsteröppningar. Kyrkan är välvd med starkt toppiga kryssribbvalv. Bottenvåningen liksom klerestorievåningen har spetsbågiga fönster med gotiska masverk. Fönsterglasen är blyspröjsade och försedda med glasmålningar från restaureringen kring 1890. Domkyrkans historia präglas av återkommande bränder som medfört genomgripande restaurerings- och återuppbyggnadsarbeten. Den värsta skadan inträffade vid 1702 års stadsbrand som ödelade nästan hela staden och lämnade domkyrkan som en utbränd och taklös ruin. Vid återuppbyggnaden försågs kyrkan med nya, lägre tak. Tvärskeppsgavlarna försågs med valmade tak. Över murarna gjordes en kraftig, profilerad och putsad taklist. Strävsystemet byggdes om så att kyrkan fick svankryggiga strävbågar. Takryttare och fialer försvann. Slutligen byggdes nya huvar till tornen på 1740-talet, de sk Hårlemanska huvarna. Den gotiska domkyrkan var i och med detta klädd i en klassicistisk, barock stildräkt. Interiören putsades och vitkalkades. Ny altaruppsats och predikstol tillverkades av bildhuggaren Burchard Precht efter ritningar av Nicodemus Tessin. Nästa stora förändring inträffade 1885-93, då kyrkan genomgick en omfattande stilrestaurering. Arkitekt var Helgo Zettervall som var sin tids främste auktoritet på kyrkorestaureringar. Zettervall hade inget större intresse av att monumentet i sig skulle spegla sin långa historia med alla sina förändringar. I stället ville han ge kyrkan den gestalt han föreställde sig att den skulle ha haft, ifall den ursprunglige byggmästarens intentioner på 1200-talet hade fullföljts. Dessutom hade han en tro på tidens nya byggnadsmaterial, betong och cement, som skulle visa sig ödesdiger. De största förändringarna skedde exteriört. De senmedeltida blinderingsnischerna på tornen skalades bort. Tornen fick ett helt nytt utseende med nya strävpelare i hörnen som kröntes av fialer flankerande de nya spetsiga spirorna. Taket på kyrkan byggdes om med takstolar i stål och nya branta takfall. Ett gotiskt strävsystem med fialer byggdes samt en ny takryttare över korsmitten. Det fanns en rik uppsättning ornament i betong. Fasaderna försågs till stor del med nytt tegel med en slätare yta än det medeltida fasadteglet. Vulstformade tegelfogar gjordes i portlandcement på hela kyrkan.