Batavernas trohetsed till Claudius Civilis

Rembrandt Harmensz. van Rijn

”Civilis sammankallade stamhövdingarna och frihetskämparna bland folket till en helig lund med en festmåltid som förevändning, och när han såg att den nattliga festyran gripit deras sinnen, började han tala om deras stams heder och ära, och han fortsatte med att räkna upp de oförrätter de lidit. Hans ord väckte stort bifall, och han band dem alla samman genom fosterländska eder och barbariska riter.” Så beskriver den romerske historikern Tacitus början på germanfolket batavernas uppror mot romarna, som ägde rum på 100-talet under ledning av deras stamhövding Claudius Civilis. Batavernas frihetskamp fick under 1600-talet manifestera Hollands frigörelse från det spanska väldet. 1597 bröt sig de sju nordliga provinserna i de spanska habsburgarnas imperium ut och bildade republiken ”De sju förenade provinserna”. Historien valdes som motiv för några av väggdekorationerna i Amsterdams rådhus. Rådhuset påbörjades 1648 och var ett av republikens största byggnadsprojekt. Huset blev en symbol för dess makt och rikedom. Uppdraget att på fyra av rådhusets väggfält skildra förfädernas frihetskamp, gavs ursprungligen till Govaert Flinck, en av Rembrandts elever. Flinck hann knappt påbörja arbetet innan han plötsligt och oväntat avled. Rembrandt blev då ombedd att slutföra motivet med trohetseden, vilket var det enda som Flinck hade påbörjat. Flinck hade följt traditionen och målat bataver och romare som likvärdiga parter i klassiska rustningar. Rembrandt valde istället att mera troget följa Tacitus text. I Rembrandts tolkning av Tacitus behärskar Claudius Civilis scenen genom sina dyrbara kläder och den höga huvudbonad i blått och orange. Majestätiskt höjer han sitt tunga svärd för att låta männen runt bordet svära honom sin trohetsed. Enligt legenden förlorade Claudius sitt ena öga när han satt fängslad hos romarna. Rembrandt trotsar traditionen genom att avbilda hövdingen framifrån så att hans enögdhet inte kan undgå någon. 1662 var Rembrandt klar och den monumentala målningen sattes på plats. Senare samma år togs målningen av okända skäl ned. Det finns inga samtida dokument som förklarar varför målningen inte fick sitta kvar, men flera forskare tror att Rembrandts okonventionella framställningssätt inte uppskattades av beställarna. Rembrandts stil med ljusdunkelmåleri och tjock färgpåläggning var också något omodern i en tid då historiemåleriet alltmer kommit att präglas av en kylig klassicism. Idag pryds väggfältet i Amsterdams rådhus av en målning av samma motiv av ytterligare en elev till Rembrandt, Jurian Ovens. Mästarens egen djärva tolkning av motivet hänger i nedskuret format här på Nationalmuseum.